Visionären – vem har egentligen rätt att ta sig på så stort allvar eller vem har egentligen rätt att tala om för någon annan människa att man inte duger eller att säga, det där kommer aldrig gå! Kan du inte bara lugna ner dig? Om du når hälften till dit du drömmer om så är det ”väl” ok!? Vad har du för plan b?

 

Jag skulle vilja dra de så långt som till att vem har egentligen ens rätt att tänka så!

Varför inte tänja gränser, varför inte få drömma som barnet i en gjorde en gång!

 

Vi föds som barn som vågar drömma, vi föds som barn som leker och lär sig saker varje dag. Som tar emot livet med öppna armar och som ser lycka i varje ny upptäckt. Sedan kom något emellan, (uppväxten och vuxenlivet)! Allt blev lite tråkigare och den lilla människa som för bara några år sedan var öppen och härligt lekfullt inställd på livet hade precis som att smälla igen en dörr försvunnit. Vi hade succesivt formats av vår omgivning för att rätta oss i ledet för att bli och göra som alla andra. Men någonstans har jag alltid känt att de finns där. Barnet som kallar på en och det lyckliga livet av att känna sig fri. Göra vad man vill och följa sina drömmar, med enda skillnaden såklart att man får ta ansvar för de man gör och ta konsekvenser. Annars skiljer egentligen ingenting förutom just de!

 

 

Jag har på senare tid i mitt liv känt och sett en sak. Gör en övning med mig så blir det lite mer självklart även för dig kanske. Måla upp ditt liv och dig själv som om du gick på en väg och solen skiner. Ingen vanlig väg, utan en sådan där härlig sommarväg. Där det nästan ser ut som lite längre fram att asfalten smälter och de kommer ånga ur den som stiger. Blommor i vägkanten och det bara luktar sommar där du går helt ensam med ett fåtal andra personer som funnit lyckan och barnet i sig igen. När jag och några andra går där så jobbar vi med människor som vi älskar och som ger oss energi, vi har antagligen sagt hejdå till ett jobb eller ett liv som vi tänkt säga upp oss ifrån alldeles förlänge, vi är positiva, vi pratar där vi går om varandras drömmar, vi är glada för varandras skull, vi har total avsaknad av missunnsamhet och avundsjuka. Vi är bara glada för varandras lycka och är förväntansfull på vad livet kommer ge oss. Vi ser till att suga åt oss av det de andra säger och utvecklar våra egna personligheter lite till åt det bättre hållet. Och de är precis så där ljumna vindar som får vilken människa som helst att må bra. Som till och med känns härliga när vi pratar om varandras misslyckande, uppoffringar, risker som faktiskt lärt oss något och som tagit oss till just denna vägen vi går på idag.

 

Men när vi gått ett tag så ser vi längre ut från vägen förbi och igenom diket längre ut en väldigt massa fler människor. Samtidigt som vi går i våra drömmar på vår fantastiska väg så ser vi hur dessa människor väljer en helt annan väg. De kämpar, sneglar, tisslar och tasslar. Ibland trots att de skall framåt precis som vi så vänder vissa av dem helt om och går tillbaka, vissa tar omvägar som ser ut att ta veckor, månader, år att gå. Och kanske är det för att de själva vill det eller så hänger dem bara på en ström av människor som just tog den omvägen just då. De försvinner tillslut helt från vår syn. Det ser lixom så jobbigt ut att gå där på något sätt. Det är lerigt, inga pratar med varandra och inte heller ler dem särskilt mycket.

 

Jag tänker för mig själv att varför kommer ni inte upp hit, till vår väg? Det är ganska härligt här! Varför väljer ni inte denna vägen skriker jag? Men det är precis som att de inte hör mig, det hör inte mina skrik utan fortsätter bara att gå. Även om jag aldrig kommer förstå hur dem tänker så förstår jag att de inte är min mänskliga stam. För den har jag här på vägen där vi går och drömmer för oss själva. Den har jag runt mig i mitt privatliv och den har jag runt mig i Consultify varje dag!

Min mänskliga stam som är fylld av hopp, drömmar och framtidstro. Min stam som vågar drömma och tänka stort. Min stam som vågar misslyckas för att lyckas. Min stam som gör en massa saker varje dag för att ta oss närmare vår vision och de vi vågar drömma om. Min stam som en gång kommer att ligga i en kista fullt med folk runt omkring i bänkraderna och bli ihågkomna för precis de dem ser sig själva som. Ingen som någon format till att bli någon för att passa in.

 

Jag tänker inte att det är sämre människor eller att de gör fel. Men om det finns något som är bättre så varför inte välja den vägen, varför inte låta sina drömmar och visioner styra dig istället för att passa in och göra som alla andra eller leva ett liv du inte vill eller hade tänkt dig som när du var liten och vågade drömma. Det är just de jag aldrig kommer förstå.

 

Jag tänker i alla fall aldrig låta barnet i mig sluta drömma eller våga ta emot livet med helt öppna armar och välkomna tankar som till och med får mig att vilja säga: - lugna ner dig nu och kom ner på jordenJ.

 

I morgon och varje dag i resten av mitt liv tänker i alla fall jag tänka lite större än igår, drömma lite större än igår, jobba lite hårdare än igår, få ännu flera saker gjorda än igår, älska mina nära lite mera än i går, säga jag älskar dig lite mera än igår, tala om för mina kollegor ännu mer hur bra dem är än igår. Allt detta kommer jag fortsätta med för att en dag ändå veta att jag inte hinner komma fram till mitt mål under min livstid. Men jag skall ändå ligga där i kistan en dag och då skall i alla fall människorna som är där tänka: i morgon skall jag också våga drömma och styra mitt liv i exakt den riktning JAG vill.

 

Allt är möjligt, för vem har rätt att ta sig rätten att säga att det inte är de! #tänkstort

​

Signerat

​

Freddy Ehrnborg Kallmeby, VD Consultify

​

​

​